Idag är det fettisdagen och vi har bott här i exakt en månad. Det firar vi med soppa och semla. Än så länge är här långt ifrån färdigt och många IKEA-möbler ligger ännu i sina kartonger. Så är det när båda är på sjukhuset eller i skolan hela dagarna och kvällarna måste ägnas till tentaplugg eller att läsa på inför nästa dag så man inte är helt ute och cyklar bland blivande kollegor och patienter.
Skolan är roligare än aldrig förr och det märks att det är sista terminen. På praktikplaceringarna får jag göra allt mer själv och den där känslan av att vara student och svans till sin handledare gör sig inte lika märkbar längre. Kanske är det faktiskt så att jag kan det här på riktigt nu, bara jag får tid att fundera ut hur jag ska göra. Allt det där med att blanda läkemedel, kontrollera blodtransfusioner, koppla dropp, sticka här och där, dokumentera i journalerna och att hålla koll på alla sina patienter kändes fruktansvärt svårt första tiden. Nu går det av bara farten!
Än så länge kan vi inte ta emot något fin besök. Köksbordet är inte uppe så vi äter middag i nya soffan varje dag. Trots omständigheterna och kartongerna har vi det ganska mysigt ändå och sambolivet är bra säger Jonas. Så länge vi slipper bygga möbler ihop!
Några vändor till IKEA har det blivit. Då är det obligatoriskt med köttbullar.
Fruktfatet kom upp snabbare än mattan. Och vi lyckades få ihop den där byrån till slut, trots några svordomar.
Tacos, första omgången av melodifestivalen... och några flyttkartonger!
På alla hjärtans dag kom jag hem till den största och finaste rosen jag någonsin sett.
Köket sett från vardagsrummet. Som sagt, lite kaos fortfarande men det ordnar sig till slut.
